Tidiga tennisracketar var främst gjorda av trä, med ramar av massivt trä och hand-uppträdda naturliga tarmsträngar. Även om dessa racketar var tunga och erbjöd begränsad elasticitet, etablerade de grundprototypen för den moderna tennisracketen, anpassad till det relativt långsammare tempot i gräs-bantennis vid den tiden.
När tennis växte i popularitet, utvecklades racketkonstruktionen från massivt trä till kompositmaterial. Särskilt under mitten av-till-slutet av 1900-talet förbättrade introduktionen av aluminiumlegeringar och stål avsevärt styrkan och hållbarheten samtidigt som vikten minskade gradvis. Dessa framsteg gjorde det lättare för amatörspelare att delta i sporten.
Framväxten av kolfiberkompositer markerade en avgörande vändpunkt för moderna tennisracketar. Kolfiber möjliggjorde en balans mellan lätt konstruktion och hög styvhet, vilket möjliggjorde större rackethuvuden och utökade sweet spots, vilket avsevärt ökade marginalen för fel för spelare. Samtidigt förfinades strängningstekniker och ramdesigner, vilket ytterligare förbättrade spinn- och kontrollmöjligheterna.
Fokus för utveckling av tennisracket skiftade gradvis från materialsubstitution till strukturell optimering och prestationsspecialisering. Variationer i huvudstorlek, strängmönstertäthet och balanspunkter var finjusterade- för att passa spelare med olika spelstilar. Dessutom förvandlade integrationen av aerodynamiska konstruktioner, vibrationsdämpande-system och smart dataanalys racketen från ett enkelt verktyg till en högpresterande, anpassad sportutrustning.